feztis

Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta, men var ska man börja? Tankarna far runt i mitt huvud som en virvelvind. Vissa dagar stormar det rejält, andra dagar är det lugnt.

Jag minns en sommar då jag sprang barfota i gräset. Vi bodde i ett radhus, i hörnet. Vi hade en ”baksida” gårdens största tomt. Där sprang vi barfota. Alla barnen på gården samlades och lekte. Oftast kurragömma eller så spelade vi fotboll. Ibland hände det att vi spelade brännboll och då var även barn från granngårdarna med. Vi barn gjorde många saker tillsammans. Ibland var tjejerna för sig själva och då gjorde vi mer girlstuff, som t.ex ett, två, tre stjärna, pratade om pojkar eller lekte med dockor. Ja, på den tiden lekte man med dockor även om man var 8-9 år.  Jag hade en fin barndom. En lycklig barndom och jag minns den med glädje.

En dag minns jag särskilt väl. Det var en kylig dag, näst sista dagen på sportlovet och fritidsgården hade ordnat ett disco. Alla barnen, eller ska man säga ungdomar. Vi var ju alla nu 12-15 år. Jag kan inte minnas vem jag gick dit med, men jag minns att min bror och pojkarna från gården ´var där. Vi umgicks som man brukade göra då, spelade biljard, pratade, dansade osv. När discot var slut gjorde vi sällskap hem. Innan vi skildes åt så skojade vi om någonting och det sista jag sa till E var: ”Fan, så jävla knäpp du är!” Om jag hade vetat att det var det allra sista jag skulle säga till honom så hade jag nog valt mina ord bättre.  

Sen kom då dagen, dagen som ingen hade trott skulle komma. När man är, som jag var då, 13 år, så tar man livet för givet.  Man tror inte att någon i ens egen ålder ska gå bort. Visst hade man sett och hört om det, men det ”händer ju aldrig mig” så, tänkte man då. Det gör jag inte längre.

Den morgonen satt jag och kollade på tv.  Något barnprogram, tror det var James Bond Jr. Jag minns att jag blev irriterad över att telefon ringde flera gånger och att det var folk som frågade efter Jonas. Nej, han var inte hemma. Jag visste inte riktigt vart han skulle. Jag vet bara att jag var arg på honom som hade väckt mig genom att ropa hej då till mamma, tidigt på morgonen.  Jag minns de där telefonsamtalen och efter en stund kom mamma inrusande och verkade ha bråttom. Hon sa något till mig om att hon skulle upp till Rambodalsskolan för att någon olycka hade hänt. ”jaja, vem bryr sig” Det var min tanke, vem bryr sig? Hade jag vetat redan då, det jag skulle få veta några timmar senare så hade jag nog brytt mig mer.

Jag ringde min vän, Michaela, och frågade om hon ville följa med mig upp till Rambodalsskolan. Det ville hon och vi gick upp dit tillsammans. Vi blev hänvisade till ett rum där flera föräldrar och syskon satt. En del såg ledsna ut, andra oroliga. Jag undrade vad det var som hade hänt, varför satt alla här? Det kom fram att vi väntade på polisen. Jag och Michaela gick ut igen, utanför stod en massa folk från området, de frågade om jag visste vad som hade hänt. Jag hade ingen aning. Inte än.

Någon timme senare gick vi in igen och strax efter kom polisen. Jag minns att jag tänkte att något allvarligt måste ha hänt. Dels för att min pappa var där, mamma och pappa är skilda och umgås inte mer än nödvändigt, och dels för att polisen var där. Strax efter fick vi besked om att minibussen från Rambodal hade krockat och att alla som var med i den hade omkommit. Jag minns att någon skrek rakt ut, en del satt tysta. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde eller hur jag reagerade. Jag minns bara att jag och ”Mickis” gick därifrån. Vi blev stoppade av någon tidning som ville intervjua oss och ta bild på oss medan vi kramades. Det enda jag fick ur mig var: ”Dra åt helvete” Vi fortsatte hemåt. Men hemma ville jag inte vara, så vi gick ut igen. Upp till Rambodalsskolan, där kom en präst fram till mig och pratade lite. Jag ville inte prata. Jag fick sen, hur det nu kom sig, följa med till Smedbykyrkan, där vänner till de omkomna hade tänt ljus. Kyrkan var full med folk och jag fick många kramar. Jag minns inte när mina första tårar kom, men jag tror det var då. I kyrkan.  Folk frågade hur jag mådde, jag minns inte vad jag svarade men jag vet att jag tänkte ”vad fan tror du?” Resten av dagen är ganska luddig, men jag vet att jag inte ville vara hemma, när jag väl kom hem fick jag panik och gick ut igen. Resten av det året höll jag mig borta hemifrån så mycket jag kunde. Jag ville inte vara hemma, orkade inte, kunde inte.

I flera dagar efteråt kom vänner till min bror med blommor och kort till min mamma. Vi har nog aldrig haft så mycket blommor hemma på en och samma gång. Fritidsgården var öppen dygnet runt de första dagarna och där var jag en hel del. Folk grät, jag grät. Inom mig cirkulerade en ilska, en ilska som jag inte visste hur jag skulle hantera. Tyvärr fick min mamma ta emot allt när den väl kom ut.

I flera år var jag arg på allt och alla. Jag tyckte ingen förstod, ingen ville förstå. Jag gjorde saker jag förmodligen inte skulle ha gjort om saker och ting hade varit annorlunda. Min stackars mamma fick stå ut med min ilska och mina dumma saker som jag gjorde jämt och ständigt, samtidigt som hon skulle ta hand om sin egen sorg och ta hand om mina syskon. Dessutom hade mamma förlorat sin pappa, min morfar, bara fem månader tidigare. Att någon kan hantera allt detta och ändå leva vidare är för mig en gåta. Jag kommer aldrig kunna förstå hur jobbigt det måste ha varit för min mamma. Jag beundrar henne så. En starkare kvinna får man leta efter. All ”skit” som hon har fått gå igenom, det skulle nog ha knäckt en annan för länge sen!

Jag älskar dig mamma.
Jag älskar och saknar dig Jonas.

Om jag hade kunnat skriva, så hade jag skrivit en hel bok om den här tiden. Men jag kan inte, vet inte om jag skulle orka, så jag stannar här.