feztis

Har varit och klippt mig idag :-)

Dock suddig bild

yesterday's makeup and hair unbrushed, it is my outfit today ;-)

Och jag bjuder på en mongobild på mig själv.

En ny dag hat tagit fart och jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på idag. L sa först att han skulle ha barnen i helgen men sen ändrade han sig så nu vet jag inte riktigt hur det blir. Något pucko ringde 06.15 i morse, vet vem det var men det kan han inte erkänna, för mycket lögner som förekommer i mitt liv just nu! En säger en sak en annan en annan sak så jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet bara att jag ledsnat på allt och inte vill höra på mer skit från någon!! Jag tar barnen och går min egen väg...det blir bäst så för alla.

Har även fått kontakt med en underbar person som jag inte pratat med på fem år! Känns skönt att ha någon att prata av sig med, den här personen är en riktigt bra vän, det är bara det att vi inte har kunnat prata eller träffats sen sist pga olika anledningar. Lite tråkigt, men nu blir det nog ändring på det.

Jag vill inte skriva ut för mycket i bloggen även om jag har god lust till det! Jag kan helt enkelt inte eftersom jag vet att en del lite för nyfikna personer som är inblandade i det hela läser min blogg.

Sen vill jag säga tack till underbara Emma för att jag kan skriva av mig all skit till dig, för att du stöttar mig och förstår så bra hur jag känner och tänker! Tack gumman för att du finns! Och stort tack till er andra som finns där för mig och stöttar mig! Ni är guld värda!

Jag är inte ledsen, jag är bara så arg och så besviken just nu! Men livet går vidare och jag kommer se till att det blir ett bättre liv även om jag blir ensam med barnen :-)

Före: Ser blek och sjuk ut.

Efter: Lite färg, mycket bättre :-)

 

Trots all skit som är så lyckas jag på något vänster hålla skenet uppe. Jag har valt att inte ta åt mig av mer skit, ingen ska få trampa på mig mer. Jag ska resa mig och åter bli stark!!

 

Idag känns det lite bättre och jag är inte alls så ledsen som jag var igår. Det bara brast för mig igår och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Det har varit så mycket skit på sistone, men nu börjar jag se ett ljus långt där borta igen. Jag hoppas komma närmre ljuset för varje dag som går. Det är tufft och det är jobbigt, men jag ska klara detta, jag ska bli den jag var förut...Det är han och jag mot världen, precis så som det alltid har varit! Jag brukar vara stark, jag har klarat det mesta, men hur länge orkar man vara stark? Hur länge orkar man? Jag har burit på en massa känslor inom mig i många år, känslor som nu hinner ikapp mig. Jag är glad att jag har nära och kära som stöttar mig, att jag har en karl som är villig att göra allt för mig...men tyvärr har jag så svårt för att berätta vad det är, att få ut mina känslor, när jag blir depp så stänger jag in mig i mig själv och går där som en zombie. Som jag har sagt tidigare så är jag beredd att göra vad som helst för att få må bra igen och för att få bli glad igen...

 

Rörigt inlägg jag vet..

Ni har nog märkt att jag inte är så aktiv på bloggen. Jag önskar att jag orkade, men det gör jag inte. Jag har hamnat i en depression och känner mig trött och orkeslös hela tiden. Jag gör allt för att orka med hela dagarna, ta hand om barnen och hemmet, men för tillfället känns det som att jag vill ge upp. Jag orkar helt enkelt inte mer. Nej, jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig, utan för att ni ska få en förklaring till varför jag inte är lika aktiv på bloggen längre. Det är en period som går över. Jag får såna här perioder i mellanåt och jag vet att det går över. Jag försöker se positivt på saker och ting, inte alltid så lätt.

Har även kollat upp olika terapeuter, men det är så sablans dyrt att gå till en sån och prata. Den billigaste tog 500kr per gång och nej, jag är inte rik, bara en fattig student. Tur jag har mamma som orkar lyssna och som jag kan prata med om precis vad som helst, hon finns där och stöttar mig :-)

Sen finns ju alltid min sambo, men ibland måste man få prata av sig med någon annan. Jag vet inte exakt varför jag är deppig. Kan man tänka utan att veta vad man tänker på? Om inte, så kan man det nu.. jag tänker för mycket, men vet inte på vad. Visst låter det konstigt, men jag vet inte hur jag annars ska förklara.

Hoppas ni har det bra trots snö, kyla och mörker.

Jag fick en kommentar av min syster, som hade varit inne på minnessidan för de som omkom tillsammans med vår bror. Den kommentaren fick mig att tänka tillbaka på det som varit. Vår lillebror hade skrivit där och såhär stod det:

Posted by Jesper on June 12, 2008.

Läser en grej du skrev i skolan.. du berättar om ditt liv.. du skriver bla "jag har två systrar, en bror (som är 8år)han heter Jesper..."

Det är JAG. DU skriver om MIG. Som om du kände mig. Men jag fick aldrig lära känna dig, jag var för ung. Jag minns ingenting. INGENTING.Jag ser på fotogtafiet på vår tv. Ett foto på dig. du ler. Jag frågar: " vad är det som är så roligt?". du svarar inte. Du bara ler. Som om du vet nånting jag inte förstår.

Fint men ändå sorgligt. Nu tänker jag på dåtiden och får rysningar i hela kroppen. Jag minns tillbaka. Jag befinner mig på fredagen den 26.e februari 1999, en dag som vi alla kommer minnas med sorg, en dag som världen raserades för oss berörda. Världen som vi sakta lyckades bygga upp igen, tillsammans, i med och motgångar. Just nu befinner jag mig här.. I nuet, men alltid kommer det saknas mig något. Ett hål som inte kommer gå att fylla igen. Hålet kommer alltid finnas där, men inte lika stort och inte med lika mycket sorg. Jag kan minnas tillbaka på den hemska dagen utan att fälla en tår, men det gör ont. Ont i hjärtat och själen. Jag vill inte minnas den dagen, jag vill minnas det som var innan, alla de lyckliga stunderna. När vi var en familj, en hel familj. Det är det jag vill minnas.