feztis

Har glömt visa min nya frilla ju! Här är den :-)

Fick en impuls och piercade mig i läppen.. hm..

Fixade även lite ny färg i håret, så nu är det lite rött i också.

 

Lyssnar på underbara, bästaste Wednesday 13 och peppar inför kvällen som ska spenderas på jobbet. Tjoho, nu kör vi!

Blev ganksa nöjd med bilden faktiskt och det är inte ofta jag blir det ;-)

Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta, men var ska man börja? Tankarna far runt i mitt huvud som en virvelvind. Vissa dagar stormar det rejält, andra dagar är det lugnt.

Jag minns en sommar då jag sprang barfota i gräset. Vi bodde i ett radhus, i hörnet. Vi hade en ”baksida” gårdens största tomt. Där sprang vi barfota. Alla barnen på gården samlades och lekte. Oftast kurragömma eller så spelade vi fotboll. Ibland hände det att vi spelade brännboll och då var även barn från granngårdarna med. Vi barn gjorde många saker tillsammans. Ibland var tjejerna för sig själva och då gjorde vi mer girlstuff, som t.ex ett, två, tre stjärna, pratade om pojkar eller lekte med dockor. Ja, på den tiden lekte man med dockor även om man var 8-9 år.  Jag hade en fin barndom. En lycklig barndom och jag minns den med glädje.

En dag minns jag särskilt väl. Det var en kylig dag, näst sista dagen på sportlovet och fritidsgården hade ordnat ett disco. Alla barnen, eller ska man säga ungdomar. Vi var ju alla nu 12-15 år. Jag kan inte minnas vem jag gick dit med, men jag minns att min bror och pojkarna från gården ´var där. Vi umgicks som man brukade göra då, spelade biljard, pratade, dansade osv. När discot var slut gjorde vi sällskap hem. Innan vi skildes åt så skojade vi om någonting och det sista jag sa till E var: ”Fan, så jävla knäpp du är!” Om jag hade vetat att det var det allra sista jag skulle säga till honom så hade jag nog valt mina ord bättre.  

Sen kom då dagen, dagen som ingen hade trott skulle komma. När man är, som jag var då, 13 år, så tar man livet för givet.  Man tror inte att någon i ens egen ålder ska gå bort. Visst hade man sett och hört om det, men det ”händer ju aldrig mig” så, tänkte man då. Det gör jag inte längre.

Den morgonen satt jag och kollade på tv.  Något barnprogram, tror det var James Bond Jr. Jag minns att jag blev irriterad över att telefon ringde flera gånger och att det var folk som frågade efter Jonas. Nej, han var inte hemma. Jag visste inte riktigt vart han skulle. Jag vet bara att jag var arg på honom som hade väckt mig genom att ropa hej då till mamma, tidigt på morgonen.  Jag minns de där telefonsamtalen och efter en stund kom mamma inrusande och verkade ha bråttom. Hon sa något till mig om att hon skulle upp till Rambodalsskolan för att någon olycka hade hänt. ”jaja, vem bryr sig” Det var min tanke, vem bryr sig? Hade jag vetat redan då, det jag skulle få veta några timmar senare så hade jag nog brytt mig mer.

Jag ringde min vän, Michaela, och frågade om hon ville följa med mig upp till Rambodalsskolan. Det ville hon och vi gick upp dit tillsammans. Vi blev hänvisade till ett rum där flera föräldrar och syskon satt. En del såg ledsna ut, andra oroliga. Jag undrade vad det var som hade hänt, varför satt alla här? Det kom fram att vi väntade på polisen. Jag och Michaela gick ut igen, utanför stod en massa folk från området, de frågade om jag visste vad som hade hänt. Jag hade ingen aning. Inte än.

Någon timme senare gick vi in igen och strax efter kom polisen. Jag minns att jag tänkte att något allvarligt måste ha hänt. Dels för att min pappa var där, mamma och pappa är skilda och umgås inte mer än nödvändigt, och dels för att polisen var där. Strax efter fick vi besked om att minibussen från Rambodal hade krockat och att alla som var med i den hade omkommit. Jag minns att någon skrek rakt ut, en del satt tysta. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde eller hur jag reagerade. Jag minns bara att jag och ”Mickis” gick därifrån. Vi blev stoppade av någon tidning som ville intervjua oss och ta bild på oss medan vi kramades. Det enda jag fick ur mig var: ”Dra åt helvete” Vi fortsatte hemåt. Men hemma ville jag inte vara, så vi gick ut igen. Upp till Rambodalsskolan, där kom en präst fram till mig och pratade lite. Jag ville inte prata. Jag fick sen, hur det nu kom sig, följa med till Smedbykyrkan, där vänner till de omkomna hade tänt ljus. Kyrkan var full med folk och jag fick många kramar. Jag minns inte när mina första tårar kom, men jag tror det var då. I kyrkan.  Folk frågade hur jag mådde, jag minns inte vad jag svarade men jag vet att jag tänkte ”vad fan tror du?” Resten av dagen är ganska luddig, men jag vet att jag inte ville vara hemma, när jag väl kom hem fick jag panik och gick ut igen. Resten av det året höll jag mig borta hemifrån så mycket jag kunde. Jag ville inte vara hemma, orkade inte, kunde inte.

I flera dagar efteråt kom vänner till min bror med blommor och kort till min mamma. Vi har nog aldrig haft så mycket blommor hemma på en och samma gång. Fritidsgården var öppen dygnet runt de första dagarna och där var jag en hel del. Folk grät, jag grät. Inom mig cirkulerade en ilska, en ilska som jag inte visste hur jag skulle hantera. Tyvärr fick min mamma ta emot allt när den väl kom ut.

I flera år var jag arg på allt och alla. Jag tyckte ingen förstod, ingen ville förstå. Jag gjorde saker jag förmodligen inte skulle ha gjort om saker och ting hade varit annorlunda. Min stackars mamma fick stå ut med min ilska och mina dumma saker som jag gjorde jämt och ständigt, samtidigt som hon skulle ta hand om sin egen sorg och ta hand om mina syskon. Dessutom hade mamma förlorat sin pappa, min morfar, bara fem månader tidigare. Att någon kan hantera allt detta och ändå leva vidare är för mig en gåta. Jag kommer aldrig kunna förstå hur jobbigt det måste ha varit för min mamma. Jag beundrar henne så. En starkare kvinna får man leta efter. All ”skit” som hon har fått gå igenom, det skulle nog ha knäckt en annan för länge sen!

Jag älskar dig mamma.
Jag älskar och saknar dig Jonas.

Om jag hade kunnat skriva, så hade jag skrivit en hel bok om den här tiden. Men jag kan inte, vet inte om jag skulle orka, så jag stannar här.

Jag 15 år och onykter ;-)

 

Jag sommaren 1999

 

Tycker det är underbart att kolla på gamla foton. Här bjuder jag på två stycken. Den översta är från när min morbror fyllde 30 och jag är lagom full o go på bilden haha. Den undre bilden är tagen då jag är 14 år gammal och ja, ibland skäms man lite för hur man såg ut haha.

Yes, känner mig lite upp och ned idag höhö

Nu är det bara lite ny färg som behövs också så slipper det se så tråkigt ut ;-)

 

Förkyld och jävlig. Svettas i ena sekunden för att frysa i nästa. Har ingen feber men är helt matt i kroppen. Borde kanske lägga mig och vila men ska ner till stan, skicka iväg ett paket och se om det finns någon tid hos frisören jag brukar gå till. Smitta ner folk och sen gå hem och skriva rent ett arbete till skolan, skicka in det och hoppas på någon timmes vila innan jag ska hämta hem vilddjuren från dagis. Yes, det är min fredag det. Vad ska ni hitta på?

 

Var på vårdcentralen nu på morgonen och tog bort gipset och stygnen. Obehagligt och ont gjorde det att ta bort stygnen då de liksom hade sjunkit ner i huden lite, så sköterskan fick dra lite i dom för att kunna komma åt knutarna vilket inte var ett dugg skönt! Jag ska ha den här tejpen nu i en vecka och tur det, för ärret såg äckligt ut haha. Alltså det hade läkt fint och så men ja, färska ärr efter stygn ser alltid så äckligt ut tycker jag :p

 

Nackdelen är att det gör mer ont nu då stödet för handleden är borta. Men det går nog över snart. Man vänjer sig fort så det känns lite konstigt nu att inte ha gipsskenan och bandaget på handen. Sen är jag fortfarande lite svullen och skit, men det blir nog bra innan jag gifter mig ;-)

 

Och för intresseklubben så kan jag meddela att det var 12 stygn hon tog bort.

Under dagen var vi ute och njöt av den underbara solen, gled runt lite med en rostig gammal cheva ;-) och njöt lite till av solen. Träffade min syster och köpte ett armband i present till vår kära mamma, då det aldrig blev av under veckan som vi hade bestämt först.

 

Sen bar det av hem till min mamma och barnen fick varsit "litet" påskägg ;-) I påskägget låg fina skor och lite godis. Jag fick också presenter, ett nytt våffeljärn, strumpor, presentkort och...

 

Pengar ;-)

 

Av min älskling fick jag fina ringar (den i mitten och till höger på bilden) ska även tatuera mig på tisdag, som han betalar ;-)

 

Blev inte så många bilder från dagen, men hade en helt fantastisk dag! :-) Idag ska vi hem till min pappa på lunch och så blir det att vara ute och njuta av solen idag med!

 

Yes, idag fyller jag år och kommer ha fullt upp hela dagen så det blir nog ingen bloggning förrän i kväll...om jag orkar annars blir det ett inlägg om dagen i morgon :-)

Dags att dra till praktiken för att hämta slutbedömningen :-)

Bilden är från i fredags när vi var hemma hos Frudde och Erica.

*Gäsp* Nu börjar jag bli väldigt trötter... Tvätten är färdig, ska bara vika och lägga in den på sin plats sen blir det en film och natti natti för min del! Sov gott allesammans!

Kan inte förstå att det redan gått 12 år sedan min storebror och mina barndomsvänner, klasskamrat, skolkamrater och fritidsledare omkom i den hemska minibussolyckan! Kan bara inte förstå att idag för 12 år sedan släcktes nio underbara liv, att de aldrig mer kommer tillbaka till oss! Just idag tänker jag på dom lite extra, just idag är sorgen väldigt tung.. dagarna innan och dagarna efter är tunga, men just idag kommer minnerna upp igen, alla bilder från dagen då vi fick det hemska beskedet kommer tillbaka.. idag är jag inte med i nuet, idag är jag tillbaka till platsen jag befann mig på för 12 år sedan! Kommer det någonsin blir lättare att ta sig igenom den 26.e februari? Kommer det kännas likadant om 10år? om 20år? Det har ändå gått 12 år nu, men det känns som det inte alls är så länge sen..